From my 1983 book on irony.

                                                                

                                                                                       

                                                            Irony or existence.

 

On negative, self-destructive irony.

From my “Ironi och existens.” (1983.)

( Translated from original by the author. )

This translation is an attempt to put together parts of the original book – Ironi och existens -, without altering the original text, but through rearranging the order of the paragraphs maybe enlighten the meaning of the book. The true meaning of the book is – naturally – each and everyone’s experience by reading the original book.The book contains a lot, and is arranged with numbered sentences. It could not be said to be “aphorisms”. The book were categorized in ( 100 ! ) Swedish libraries as sheer ….proseAll the same it is recommended by independent authorities (?) for philosophy students in Sweden. ( Probably as an horror example in practical philosophy.I cannot say that I regret the book. It is an honest book, however bad it might be. ( Not all books are honestly written. )The meaning of the book could also be said to be : to describe negative irony, and to describe an irony directed towards oneself in a destructive manner, and by describing this kind of irony to enable some people to get rid of this kind, this type of devastating irony. Thus – such is the hope of the author – this “interpretation” could be helpful to some therapists around the world. It was originally written quite simple and without any connection to contemporary psychology. It was not influenced by any special psychologist but rather held in a philosophical tradition. The sole clearly perceivable psychological influence is the one from S. Kierkegaard. By it’s use a philosophical and not a psychological terminology this text has at least the possibility to be of direct importance even a long time after it’s original moment of conception.The following is neither easy reading nor for amusement at all.It is a description of a seriously distorted mental state. It is even – I believe – a rather tiresome task to read it through. You could not possibly find it interesting unless 1.) you are yourself in the same deplorable situation yourself, and want to get out of it, or 2.) you are trying to – professionally – recognize a mental state of this kind and to help a person with a syndrome like the one described here out of it. The state is not very common, but it is not very unusual either, I believeAccording to passages in – for instance – the writings of Anna Freud and Karen Horney persons like the here described are not likely to be found on the surface of the earth.I am no therapist, and I certainly do not give advise.What I once wrote was from personal experience, and when I am reading it again when 23 years has passed, I find it not convincing as a whole, but much of it enough thought worthy. I have not ( in the interest of historical truth ) altered anything in the original text. Hoping that this could serve somebody.( The numbers within brackets are referring to the paragraphs – not site –  from the original book Ironi och existens, 1983, Bokförlaget Korpen, Sweden. )With this new order it will certainly be a new book, and I am omitting paragraphs I now dislike. It is certainly not the original book.Here it is, the newly ordained, rearranged one ( reminding me of Juan de la Cruz, ( John of the Cross ), – one of L. Wittgenstein’s favourite authors – who was very foresighted in that he himself commented his own poems right in their first editions ….)…..( Since I in the later book , Splittringar, (1985), did not completely leave the subject, I find it appropriate to put passages from this book into this text. The quotations from Splittringar is marked with an S before the number, thus “ (S.373.)Reflection can only be put to an end by a decision, not by new reflection, according to Kierkegaard.

2017.KG.

 

—————————–

(The books starts – surprisingly – with a definition of irony. )                                                                                                                          

 

 

(1.) Irony is:

 

  1. When something is covering something else, and this “something else” is meant, asserted, is object of purpose.
  2. When the cover and the covered at least in one way is treating the same subject.
  3. When the cover by means of a means is referring away from itself, e.g. by an exaggeration. This, then, is the ironic means.
  4. When one beforehand not have agreed about some code by which one is meaning the opposite to what one really is saying.
  5. When the situation has a certain complexity, that is creating a sort of tense opposition.

——————

(25.) Self irony is not irony itself. When irony is, it is there because of someone’s ironizing something, and it is sometimes even simple and free. It is directed and it has its goal. It enlightens something which the one who has self irony knows he has got and which he dislikes. It is his attention to show this.

The one, however, who is ironic trough and through uses irony to cover himself, to hide himself in behind: he or she has irony all day and all night long; he or she who has irony all day long – as well as night – keeps creating an irony which stands free and which hereby is irony per se, an irony itself and which has the Self of an irony.

 

(26.) The ironic hereby creates the negate to a relation between himself and others.

(27.) The ironic is invisible, but: here is the ambiguity: one has to see and hear the ironic in order not to see or hear him/her.

(34) The ironic is busy being an ironic.

(56.) Hell on earth would be to be meeting an ironic crowd.

(96.) It is apparent that a person is an ironic, if he is. The ironic himself is not at all apparent. You might say, that he is apparent as a “that”( “the fact that grass is green” )( germ.”dass”, French “que” “le ciel est tel noir, que …”), a small word of mystic in our language.

 

(93.) Irony is probably universal, polyglot, meaning that you do not, when learning a new language, have to learn extra how to be ironic.

Some philosophers – like Kierkegaard and Höffding – claim, with support from the ancient comedian Aristophanes and his comedy The Clouds, that irony came with Socrates. Irony was to have been born together with democracy. This, naturally, is nonsense.

(94.) As Wagener points out, the irony of Socrates was a pedagogical one. Socrates acted as if he did not know. It was a method, where he led the others in various debates on philosophical issues. Plato puts – in the late dialogue Meno – Socrates in a curious position, since S. here claims that all knowledge is remembering. Probably this was the opinion of Plato, not of Socrates, who had a more down to earth mind than his pupil Plato. ( Like everybody knows Socrates never wrote anything, since he claimed , that writing harmed the memory capacity.)

 

(28.) The ironic is mirroring the world as it is: invisible.

(35.) The “Weltironie” respectively “Verdensironie” that Hegel and Kierkegaard is writing about is a variation on the dialectics of history, and this is not the irony here at issue.

(59.) The ironic: ”Of course I am unimportant, but I do not think that I am that unimportant. I have reached the pint where I doubt my own existence. – To God everything is possible, and he did not suffice himself by creating me, no: he thought it over very carefully, so very carefully that he withdrew me from the primary creation and decided himself to act as if I did exist. That is what I am, God’s careful withdrawal.”

 

( It could easily be said, that the ironic is not a very sympathetic person, at first sight …. )

 

The author makes one important distinction. There are two kinds of irony: overt and covert. (Cf. Wayne Booth. In his book on irony.)  Id est: Transparent and non-transparent.

 

(62.) The transparent ironic. ( With the transparent ironic irony is visible, with the non-transparent it is not. )

The shape of irony is close and it is extremely dependent on all it’s parts which does not allow anything foreign to enter. The concept of “self”( reflexivity) is necessary and central when it comes to describe irony and the ironic. The Ironic is in himself – however small this Self is – and he is himself by himself.

He does not leave himself: a short visit outside himself ( personified reflexivity or the “I”) is immediately followed by a swift retreat.

He is never leaving himself totally, for sure, and he is bitter about this and is answering the imaginary question by saying:” If I cannot come out, nobody is going to enter either!”

The communication of the ironic ( or non-communication (pseudo-communication)) is his very way of existence and constitutes his identity.

 

( It is not easy to like the person(s) described here, but that was not the prime issue.)

 

There is a reason why the ironic does come out, ever is leaving himself. The reason – or ground – is the hate of self, which is letting it’s counterpart,  the love of or deification of self, create a balance. This duality is binding him up. This duality forces him to this communication, by means of speech and mimics, where he primarily, primarily and all the time, keeps asserting, that he does not want to be what he is.

The ironic brings forth that which he experiences, that which he innermost is, and presents it in such a way that the surrounding world (people) do understand, that he does not want to, that he is not able to be what he innermost is, that which has been withdrawn by himself, hidden into the forbidden.

But a certain picture of his inner self has the ironic got, and he is choosing to accentuate certain traits with this (former) “Self”, and is building upon it , exaggerates into a grotesque for everybody to relinquish, to accuse, keep aloof, and at the same time this is  the only, the sole thing he is doing : his life is – in other words – just presenting this picture and this keeping it at a distance.

The ironic thus gradually becomes a picture of himself or a mirror for himself and his situation. He becomes a picture of the cleft between himself and the world, since he even has moved out a part of himself to the world, extinguished himself as acting subject, transformed it into an object ( a thing, a Hegelian an sich, a sartreian en soi ). The ironic has abstained from, most often once and for all, from trying to tune in with the rest of the world outside himself, this world, that he finds so wholly “unjust” and “insulting”. So deadly unjust.

But in this very relation which lies in this up keeping of distance, the very art into which he develops this, there comes up a – seen from the outside – treacherous paradox… The ironic is incredibly satisfied with himself when succeeding in expressing, that he does not like himself at all.

The most important, when we are talking about the ironic as a paradoxical being , is to observe the change in meaning of the word, the concept of “self”. For the ironic life is indeed this: not wanting to be oneself, – it is this: despairingly not wanting to be oneself, but at the same time despairingly to want to be oneself in another way, and in a very special way, namely, to want to be oneself as an ironic, which he truly is as soon as he has succeeded in explaining what he does not want to be in that indirect manner he is using.

Such is irony. Such a capiuative art can be shaped in and together with irony, so that it can in it’s  close form, like a black hole, can be said to realise it’s strength immanently, even if it does not can be said to be inprovocable; if irony is affected from the outside, one of it’s three parts reacts and the other two are affected as well ( maybe is the strain on the irony heightened a bit ), but soon irony is in perfect balance again, keeps itself in it’s  closed shape – it has a relatively simple structure, you know – and can soon again constitute the solid “soul” of the ironic in question.

 

Irony is as much a form of communication as a total defence can be.

This, I assert, can be seen together with the uniqueness which can be found with the irony, in the fact that it is expressing a negation of itself, but this negation expressed keeps strengthening irony itself all the time. ( It must be looked upon each feature: irony can express that a person does not want to be himself and irony can at the same time be irony upon itself, self-irony of the irony.)

 

Irony is educating the ironic into a brilliant speaker ( in his small environment ), and this Art becomes gradually the great ART, which if even not statistically, becomes something of a monologue, or anyway a parody on communication and conversation.- There lies too in the nature of irony to demand a rather intense activity from the person who is the beholder of the irony, which has to do with the natural decline of the ironic Self: the negative irony becomes by necessity poorer and poorer and more and more mannered. ( He, the ironic, is a little like an old Don Juan.) Behind his irony the ironic is aware of this. Deep inside him he starts to feel that something is “too late…”.Thus, behind all the smiles and tricks and manners, he knows that this cannot go on for ever. But despair has only one message to give: Forwards!

 

(63.) The identity of the ironic as ironic, which is the only identity he has ( also according to the above ), is immobile to everybody, except for one kind of people :the non-transparent ironics, who take with them their covert meanings and opinions home and never is letting anybody even suspect that they are ironics.

These non-transparent ironics only make themselves visible by their interest in taking the irony off the transparent ironic. In an immediate way they could appear to get along with the irony of the transparent ironic, but only for a while,  and then by their ability to uncover by using their skill to cover they will attack the other.

The non-transparent ironic is unlike the transparent one in the following ways: A. He ( or she ) never uses ironic means ( and he therefore completely disregards the ironic means of the transparent ironic, – the smiles, the little winks and so on … ) B. He keeps the irony within himself. C. He is visible.

The non-transparent does not accept the ironic means of the transparent, however strong these means can be, and he thus is denying constantly the whole body language of the transparent one. He is hereby crushing a third of the irony of the transparent one, and thus the irony as a whole, and thus the transparent ironic. Each ironic utterance by the transparent is received by the non-transparent by eloquent naivety as a determined utterance.( Which it is not.) Against this assault the transparent ironic has no defence at all. The lovely naiveté could not by him be judged to be neither true or false and in this state of unknowingness (all ) irony is dying. The non-transparent is untouchable because he does not reveal anything ( about himself ) or admits anything, and as an attacker he is merciless. The transparent one becomes through the non-transparent visible in his nothingness. This is enough to make him absolutely

Nought.

To the non-transparent is assault the best defence: because, if the non-transparent would accept the irony of the transparent ironic, then the non-transparent would necessarily become determined, serious, or lose a narcissistic moment, and this is equally not in the interest of the non-transparent as it is not of the transparent.

 

(67.) The ironic mirroring himself in his irony and falls in love with himself, like Narcissus. Worse than Narcissus. Because the ironic is mirroring his invisibility in his irony. Irony is the most beautiful of all things, but irony does not return his feelings, because irony is shut within itself.

 

(70.) The irony of the ironic is a theft of presence.

 

(72.) The ironic is needed by the others, so that they can define themselves.

Annonser

Besök på Konstmuséet.

 

 

           Ignorerande min för tillfället mycket onda stortå kände jag mig denna dag ändå starkt pigg, gick ut, promenerade ned för backen, Viktor Rydbergsgatan, och stod snart vid kassan på Konstmuséet och konfererade med flickan i kassan. Jag förklarade på ett trevligt sätt, att jag sist det var en stor utställning, det var originalverk av Picasso  – … jag missade Helene Sherfbeck …….- hade plankat in. Hon, som var typ tjugotvå, stirrade beundrande på mig, och hon undrade intresserat hur jag betett mig då. Jag förklarade att jag tagit hissen från fotorummet och diskret viftat med ett kvitto från Willys som jag hitta i bakfickan på jeansen och så kunnat komma in i det vaktbevakade heliga. Hon log, och jag betalade nu 100kr och tog så hissen ( från Fotografiska ) upp till sjätte våningen – hissen “som jag ju visste var den var”, som hon sa, menande.

     Väl uppe trädde jag in i tre halvmörka rum, vart och ett bevakat av blåklädda vakter. Nu visade jag upp ett korrekt kvitto, och kände mig fullt korrekt, samt på hugget vad det gällde Gauguin.  Spänstigt stegade jag omkring, och tänkte att det just var Gauguin jag nu skulle se, ty van Gogh och Bernard var dock båda mindre förmågor. Fastställas skulle dock nu även det där med van Goghs teknik och om han använt palettkniv och inte pensel.

     Hela studiet förhöjdes märkbart  ( ja i 3-potens ) av de tre väktarna, som rena snygga och nyktra och med fullständigt klara ögon betraktade mig i sitt livré. Nu var det dessutom så att de tre salongerna med dyrgriparna var försänkt i halvdunkel. Jag tyckte nu att det väl dels var lite “overdo” och tavlorna säkerligen i sina hem ( privata och andra ) hängde i vilket ljus som helst …. Men här, här hängde nu tavlorna så illa och var så egendomligt fel belysta att jag blev förskräckt. Varje tavla var belyst av två lanternor så att de fick en platt och glanslös yta. “Begriper de ingenting ???” tänkte jag, och mina tankar förstärktes av de tre vakterna som var och en hade befäl över sitt rum och inte vek en sekund från rummet. De kommunicerade ibland i dörröppningarna. En ung kvinna iklädd en “liten svart” fanns också till städes för att svara på frågor och , vid förekomster av grupper, leda grupper ikring bland 1880-talets frukter. Jag talade dock inte vare sig med väktarna ( som syntes lite “Huis clos”, lite sarteanska ….) eller med damen i svart. Högtidligt nickade jag åt de fyra, med attityden av: “fint detta!”.

      Det var nu jag började resan i Gauguins inre. Stående på tåspetsarna var jag nu blott fem centimeter från Gauguins tavla föreställande ett landskap. Elegant hade nu Gauguin infogat sitt typiska orangea i tavlan i ett litet timglasliknande fält. Mycket lite färg, och jag tog ett steg tillbaka och sökte nu få in hela tavlan i själen. Jag njöt av harmonin och av G.s säkra blick. Tänkte att: detta är nu för själen. För min själ. Och varje del här är något av en helhet jag förstår. Och det var härligt. — Jag fick dock tänka mig mer ljus. Jag tänkte att om nu tavlan hade fotograferats  ( vilket var förbjudet i de tre rummen ) så hade man ljusat upp den. Alltnog. Några, …två tror jag, av Gauguins tavlor var från Tahitiperioden. Då visste jag att jag nu hade något så enastående framför mig som två tavlor som inte bara var målade där, av snillet självt, med dom där Tarzan/Burroughs-färgerna – men också med färger som var framställda och rivna på ön. G. hade vid målandet av dessa – en av tavlorna var mystisk, med sagofigurer, mytiska, samt en lite minihäst i hörnet ….. ,han hade bara använt fyra färger och blandat dem till alla andra. Och en var på kartong, en tempera.

      Nu tänkte jag också på hur G. själv skulle sätt på att hans verk bevakades av väktare. Säkert hade han skrattat högt, fast inte alls protesterat mot detta. ( Var är Gauguin nu? I en … färghimmel.)

    Jag satte mig på en bänk i en av salarna, negligerande de fem övriga åskådarna, varav två talade Engelska. “Jaha” tänkte jag och stirrade oavänt på en tidig van Gogh, där ingen minsta del var överflödig,- “bättre än så här kan det inte bli!” . Nöjd var jag och tavlorna kändes som vänner. Otroligt härligt. – Om det nu hade varit mer ljus. ….Kanske är det starren??? försökte jag då, men slog bort tanken, då jag ändå kunde “räkna ut” genom beskådandet av skuggor och annat, att det verklig VAR halvmörkt.

      Jag gick nu till en vakt och frågade om man verkligen inte fick ta ett kort med mobilen. Nej. Det fick man inte.

      Åter en vända bland verken, varav de flesta tycktes ägas av något litet danskt muséum. Ack, dessa små verk! Ty små var det på det stora hela, som allt ju är som är berömt …. om man nu kunde gå hem och ta fram lite färg. Nä, men man kan ju rita. Eller så bara gömma dessa bildskatter i sitt inre.

      Jag såg åter på väktarna och tänkte att det hade varit skönt om de försvunnit. Det kändes som om man tittade på något medan “pappa” såg på. Helsicke också! Hur gör man? Jag vill inte se på Gauguin och bli betittad vid skådandet!! Men det är ju omöjligt att be dem gå. De har betalt. Nu stod jag framför en tidig Gauguin med en pojke på en säng, pojken vänd mot väggen. “Nu känns det bra.” tänkte jag. Varför då? Jo för att jag såg på nån som var frånvänd. Väktarna såg min rygg, och jag såg på pojkens rygg på tavlan. — “Jaja”, tänkte jag, “jag är inte klok, och dessutom drack jag kaffe på Frälsningsarmén, och ingen talade med mig, och dom ville jag skulle gå”. Nu stod jag i lugn och ro och såg på pojkens nacke. En sån fin tavla! Kanske G. fick motsv. en 1000 kr för den….. Den var inte alls som en Gauguin. Tavlan med pojken kunde målats av en svensk naturalist. ( Blick på blick. Rum i rum. Pojken sov. Allt en dröm.)

         Åter gick jag till Tahitibilderna. Såg på en liten grön häst i ett hörne av en tavla. Detta är ju otroligt! tänkte jag igen. “Bättre än så här blir det inte!” Så sökte jag spara bilden i själen.

        Sen, utan att se mig om, eller åt höger eller vänster, gick jag ut, och ner för trapporna och snabbt förbi 22-åringen i bottenplanet och sköt så upp dörren till Götaplatsen. DÄR var det ljust. …..om dessa små tavlor. Ty jag måste ju berätta, att … bättre än så här kan det inte bli! Kommunikation är ensamhet. Om man inte har en penna och en pennas lutning att luta sig mot. Lilla orangea fält. Lilla, lilla gröna häst.

finis.

 

 

 

Jag är ännu ung. ( Flash fiction )


 

      Jag befann mig på resa, och rätt som det var dessutom – av alla ställen – inne i mitt eget huvud. Det var där ett jättelandskap, med berg, floder, himmel och ett pågående åskväder med strilande regn. Detta – regnet – upphörde dock med ens som landskapet upptäckte mig. Allt  förvandlades då till ett, visserligen molnigt, men dock mycket ljust landskap: molnen voro kritvita, himlen rosa, havet ljusgrönt, träden lila, buskarna mörkröda och gräset lejongult med svarta blommor. Här och där tycktes nu himlen ljuslila och havet rosa, så det var ingen ordning där, precis. Jag vacklade omkring, som ofta händer, lite drömmande: jag var emellertid fullt medveten om att jag drömde, och att jag just befann mig i mitt huvud, vilket i och för sig framstod – som det ofta gör i begåvade människors huvuden – som en gigantisk uppgift, detta att vara drömmande i mitt eget huvud med en insikt om att man nu var upptäckt av landskapet.  Att alltså ett helt landskap, som väl i sin uppenbarelse både dolde och avslöjade en hel värld, var min uppgift, och kanske ”blott för några timmar”, det syntes mig konstigt nog både glädjande och glädjedödande. Dubbelt alltså. Man väntar sig ju, vid inträdet i en värld, att man skall få vistas där i ett liv åtminstone (  inte två alltså). Men, icke så. Icke så.  Här var jag, med drömmarens insikt om drömmens  förgänglighet. Hemska tanke att jag just  NU skulle vakna upp !! Utlämnad åt en snar förgängelse. Det som då gällde var väl, som jag tyckte, att ha så roligt som möjligt. Det är en gammal princip, som jag även i det vanliga vakna  livet strävar efter att följa till punkt och pricka , även om det naturligtvis uppstår en del onödiga, och en del nödvändiga,  konflikter mellan denna princip och omgivningen stup i ett. Jag sammanblandar dock aldrig principen med tillståndet: jag strävar alltså inte efter att ha roligt till punkt och pricka.
Sålunda tog jag nu ett steg framåt.
Det skulle jag inte ha gjort, – ty där var en avgrund i mörkblått i vilken jag till hälften rasade ner. Hade det nu inte varit för ett grått fält och en liten krokig svart linje, så hade jag varit förlorad.
Hängande i en citrongul trädgren tänkte jag:
– Som om jag inte hade det jobbigt nog ändå! Som om detta vore till nån nytta!?
Då svarade på min tanke en liten iskallt gloende halvmeterhög vit tiger:
– Välkommen till Riesengebirge.
Märkligt hur horder av djur om nätterna dras till mig som järnfilspån till en magnet…..
– Jaha . sa jag, som då hängde där, halvt nere i klyftan.
– Stick din hand i mitt gap bara! väste tigern. ( ”Oanständigt!” tänkte jag.)
Jag gjorde så medan jag slöt ögonen. Grep sen hårt tag i tungan Jättekatten vinschade upp mig med en käftsläng på en illgrön fläck, som knappt hade torkat i färgen, av tempera eller utspädd akryl, eller om det nu var nån ektoplasma …..
– Vad allt verkar provisoriskt här! sade jag under det jag gnisslade tänder..
– Nja, sa tigern nonchalant, det skall snart bort alltihop……
Jag suckade ( som ni väl förstår……) och frågade,  lite irrationellt :
– Vad är meningen med detta då?
Alla världar jag har vistats i har verkat ha en uppfattning om att man skall foga sig i dess villkor, något jag ständigt haft problem med. Jag kan inte begripa varför en godtycklig värld skall bestämma över mig! Det är då sannerligen en gåta….
Den vita katten såg snålt på mig:
– Ni ska få träffa kungen av Riesengebirge.
– Är det en arvfurste? frågade jag , medan jag lade håret till rätta.
– Nu får ni ta skeden i vacker hand. sa katten.
– Ja. Vad skall man göra? Tills jag nu vaknar.
– Det kan ta tid.
– Jaha. skrattade jag, blott alltför viss om att jag ”bara” drömde. Jag genomfors av en viss skräck för att … dö i sömnen…. En ”ny” tanke, – då.
Alltnog: Vi gick och vi gick. Det var ömsom djungel, ömsom öken, alltihop i grälla färger och ibland med konturer som var lite slarvigt ritade. Det enda som var visst var att molnen var alldeles vita.
– Kan man inte begära att ni ritar färdigt trän och sånt? frågade jag den vita tigern, som nu plötsligt var en svart silhuett liksom i motljus mot en blågrön bergssida. Det hela – denna värld – gjorde ett opålitligt intryck.
– Puh! sade katten utförligt. Ni kan väl vara lite nöjd. Vi gör vårt bästa. Alla gör vi vårt bästa!
– Okey.  svarade jag och klappade katten lite avmätt ( jag var trött, i drömmen ) på huvudet.
Nu tycktes vi vara framme vid ett litet gistet herresäte. Vi knackade på och släpptes in och fördes genom några rum fram till en tron, där det satt en herre i röd sammetsmantel med brandgul bård. Han hade runt rött ansikte och matchande röda mustascher. Dom hade inte ens orkat byta färg till mustaschen.
– Välkommen, herr ”Vad Ni Nu Heter”!, röt mannen, som här skulle föreställa kung.
På detta svarade jag intet, men kunde inte undgå att gäspa. Under gäspningen föll det mig raskt in att man likaväl kunde avsätta kungen. Det bad jag tigern göra. I ett nafs hade det stora djuret inte bara fullföljt min befallning och bringat konungen av tronen ( dessutom tudelad, med huvudet för sig ), utan också satt sig själv på densamma med ett brett grin.

   Jag kände en stor njutning över detta, och i det jag betraktade tigern, vars vithet nu tycktes bli bara större, och större och större, så fann jag snart att drömmen höll på att glida mig ur medvetandet.

          ”Så väl, att jag ändå, än så länge, är helt ung.”, tänkte jag brådmoget.

       ( Sen vaknade jag, dyblöt av svett.)

Valfrändskaper

        Wahlverwandtschaften ( Valfrändskaper ) är en exklusivt lekfullt komplicerad bok till sin struktur, men den är ändå mycket lättläst. ( ”Den är skriven för flickor.” sade den 56-årige G..)@@@@@@ Boken ställde till en mindre skandal p.g.a. resonemangen kring äktenskapet. Den är skriven i samband med G.s ( då 56 år gl. Och nyligen ( 1806) gift med sin Christiane ( Vulpius)( i romanen kanske Charlotte)) möte med den unga Minna von B..( i romanen kanske Ottilie). ( Wilhelmine Herzlieb( f.1798).)

       Boken har utan tvivel avsnitt som påminner om G.s stora ”uppfostringsroman” Wilhem Meisters Lehrjahre”, som hos Novalis får en i mitt tycke rättmätig kritik.( Goethes författarskap benämns här som ”en väg till adelsskapet.) G. , som vetenskapsman icke alls obetydlig, kan vara tröttsam när han kommer till sina faktaavsnitt. ( Man kan här jämföra med Strindberg, – som vetenskapsman reellt obetydlig, som i motsvarande avsnitt i sitt författarskap aldrig blir läraraktig och tråkig !) G. växlar alltså mellan att vara målande,  psykologiserande och docerande. Romanen Wahlv. år en subtilt uppbyggd idéroman med  mycket psykologisk insikt samt med en viss ”lek” med ödestemat, som kanske får läsaren att undra över om en ”lek med ödet” verkligen är något , apropos G.s ord, för flickor.

       Diskussionen om uppfostran och om äktenskapet i Wahlv. Syns ha mycket lite med samhällsdiskussion att göra, och mer med Goethe själv. — Vi lämnar detta dock därhän.

        Vad som intresserar oss här i denna skrift är denna berättelses konstfulla form. Den innehåller bl.a. en berättelse i berättelsen, „die wunderlichen Nachbarskindern“( som kanske skall upplysa den manlige hjälten ? …..) alltså just som Vor dem Gesetz i Processen.  För övrigt är den uppbyggd på en mängd parvisa relationer i människokonstellationer , händelser och små tecken. Man får intrycket av en berättare som ordnar en berättelse enligt ett symmetriskt mönster, delvis utvidgande en term hämtad ur kemin: affinitet. Att likna attraktionskraften männsikor emellan vid kemiska ämnens egenskaper ( i ett spel mellan nödvändighet och tillfällighet ) var ett av de våghalsiga greppen i denna roman.

 

—-

      Att Kafka går långt utöver romantiken, det vet vi redan. Han gör det på flera sätt. Man kan här först och främst tänka på den begränsning, den immanens som romantikens faiblesse för sagan nu innebar för den. Man rör sig i romantiken inte i relation till den världsliga makten, och i den mån man är i kontakt med den gudomliga så underordnar man sig den totalt.

     Angående romantiken i förhållande till moderniteten , så citerar jag här Roger Caillois:

             ”/…../ romantiken fann sig, väsentligen, inkapabel att producera myter. Naturligtvis producerade den plikskyldigast sagor och spökhistorier och lurade in sig själv i det fantastiska; emellertid, i det den gjorde detta så drog den sig allt längre ifrån myten.”( Paris et le mythe moderne.( 1933 )).

       Romantiken transcenderade romantiken i det att den övergav exotismen, sökte efter maktens centrum, och skapade myten mitt i det vanliga, allra vanligast : mitt i den nya världens centrum, i storstaden.

      I precis allt följde nu inte Kafka modernismen i denna tappning. Kafkas myt blev trots allt en myt inom den moderna människan, en intrapsykisk myt. Det är inte myten om ett urbant Prag vi möter hos Kafka. Det är myten om den moderna människan – sedd inifrån densamma. I denna myt inkorporerar Kafka citatvis historier och grepp från den omedelbart före honom liggande litteraturen, – ja ibland också samtida litteratur. Kafka använder dessa litterära allusioner för att berätta sina berättelser, där han fullständigt utesluter allusioner till miljöer som kan igenkännas. I detta är han helt skild från de andra stora modernisterna, som understryker att de befinner sig mitt i den moderna storstaden, för att ifrån en position på denna bekanthets matta så , lika skickligt som omärkligt, rycka mattan bort.